🩺 Utredning och diagnos

Först samlas en så tydlig bild som möjligt av personen och vardagen. Det kallas anamnes och görs ofta genom samtal.

• samtal med barnet/ungdomen om styrkor, svårigheter och vardag,
• föräldraintervju om utveckling, tidig barndom, förskola/skola och familjesituation,
• ibland samtal med andra viktiga vuxna, t.ex. bonusföräldrar.

Syftet är att förstå när svårigheterna började, hur de ser ut i olika miljöer och vad som redan har prövats.

Nästa steg är ofta psykologiska tester och olika skattningsskalor som fylls i av både hem och skola.

• kognitiva tester som mäter t.ex. arbetsminne, tempo och problemlösning,
• skattningsformulär om uppmärksamhet, hyperaktivitet/impulsivitet och vardagsfungerande,
• ibland formulär om känslor, ångest, nedstämdhet eller sociala svårigheter.

Testerna används inte för att ”klara” eller ”inte klara” något, utan som pusselbitar för att förstå funktionsnivå och behov av stöd.

Läkaren gör en medicinsk genomgång för att se om det finns annat som kan förklara symtomen eller påverka svårigheterna.

• genomgång av tidigare sjukdomar, allergier, läkemedel och ärftlighet,
• kroppsundersökning och ibland blodprov eller andra tester,
• bedömning av sömn, kost, fysisk hälsa och ev. annan psykisk ohälsa.

Målet är att skilja ADHD från andra tillstånd och se om det finns något som behöver behandlas parallellt, t.ex. sömnproblem eller ångest.

När teamet gått igenom allt material fattas beslut om diagnos. Det följs av ett återgivningssamtal där man går igenom resultat och nästa steg.

• förklaring av vad utredningen visat – styrkor och svårigheter,
• om kriterierna för ADHD (eller annan diagnos) är uppfyllda eller inte,
• konkreta rekommendationer kring stöd i skolan, hemma och i fritid,
• information om medicinsk behandling och andra insatser.

Det är viktigt att det här inte bara blir ett ”besked”, utan en start på ett mer anpassat stöd runt barnet eller den vuxne.